Bra tips

Prof. Radivoj Hudetz: Om racket – visste du det ?!

Översättning från kroatiska av Zdenko Jurcevic.
Korrekturläsa av

Bordtennis historia är också historien för bordtennisracket. ITTF-bordtennismuseet innehåller museumprover av racket i alla former och material från vilka de är tillverkade. Besökare på museet kan se exemplar över hundra år gamla, men jag vet ingenting om dem förutom vad som står i texten med det visade exemplet.

Men när jag började spela bordtennis för över 70 år sedan minns jag berättelserna om bordtennisracket som delvis redan hade fallit i full glömska. När jag började spela bordtennis under efterkrigstiden 1946 var det ett stort problem att få både racket och bollar.

Den första racket jag spelade med och mina första turneringar var en racket som hade ett nabbgummi på ena sidan och en korkfoder på den andra. Det här var de vanliga racket, gummi med nabbar som spelade forehand!

När jag började träna mer allvarligt och spela turneringar, efter mycket besvär, kunde jag få en ”Richard Bergman” -racket – den var av ovanlig päronform, hade nabbgummi på båda sidor och var gjord av lager av västafrikansk trä okum – om racket tillverkade av sådan finér vi fantaserade alla på den tiden!

Jag spelade med denna racket i flera år tills den stal i en turnering. Jag trodde att världen kraschade, jag försökte flera andra racketer och fortsatte efter en kort vandring med ”Alex Ehrlich” -racket – det var inte längre ”okume”, det var ett ”snabbare” träd, med en ovanlig handtagform – handtaget är skära till sned.

Jag började spela med denna racket någon gång 1955 och när jag idag spelar bordtennis många gånger spelar jag fortfarande med den racketen !! Otaliga gummi har förändrats på den racketen – jag avslutade min aktiva karriär med ett klassiskt gummi med nabb, i senare tillfälliga uppträdanden fanns det bakhand antispin och backhandspinn och lång nabb (”gräs”) och korta nabb med svamp ( ”soft” eller ”sandwich”). Mitt över sextio år gamla stomme är uppenbarligen av intresse för vissa veteraner, och jag har upprepade gånger blivit ovanligt lukrativa erbjudanden för försäljning av det stomme!

På 1950-talet fanns det ingen butik där du skulle gå in och välja rätt stomme och gummi, betala och ha den racket du ville ha! Först och främst fanns det inga butiker där gummi och stomme som man kunde köpas separat och kan man bara köpa färdiga racket.

Den överlägset mest populära racket var den berömda bruna ”Viktor Barna” -racket tillverkad av Dunlop-fabriken. Den racket var i årtionden pensionerad, idén om ”klassisk racket”, populär bland veteraner, motionärer!

Denna racket, tillsammans med sin namngivare, gjorde sitt sista uppträdande i VM-finalen 1954, när Barna dök upp i finalen i herrarnas dubbelspel. Förutom ”Barna” fanns det racketar ”Johnny Leach”, ”Richard Bergman”, ”Alex Ehrlich”, ”Guy Amouretti”, ”Cor du Buy” och flera andra. Med ”Alex Ehrlich” -racket tillbringade jag större delen av min spelkarriär, och naturligtvis kittrade berättelser om spelaren Alex Ehrlich, varefter racket fick sitt namn.

Jag hade möjlighet att träffa ”Alex Ehrlich” under hans ”gamla” dagar när han bodde i Paris. Han var en ganska konstig man, han kunde inte passa in i någon form. Som jude från Polen genomgick han skräcken från det nazistiska koncentrationslägre, hans familj dödades under Förintelsen, men han blev inte en bitter man. Han ledde ett bohemskt liv, arbetade som tränare, var ständigt på väg i sin gamla Mercedes.

När pornografi dök upp i Danmark insåg han möjligheten till goda vinster och han smugglade in och körde en full bil med pornografiska tidskrifter som han sålde för bra pengar goda vinster från Danmark. Jag deltog en gång på träningsläger av ett av hans privata träningsläger och jag kunde nästan inte tro mina ögon – Alex ställde upp alla deltagare, höll dem ett tal om vikten av det kommande träningslägret och gick sedan från en till den andra deltagare och gav dem en ”Alex Ehrlich” -racket och sa att hans läger måste alla spela med de bästa racket. Denna introduktion följdes av en demonstration av tekniken – Ehrlich var en spelare i världsklass men hade en mycket specifik backhand, jag såg aldrig en spelare framgångsrikt utföra det slag med en teknik som gjorde det möjligt för Ehrlich! Men att visa att tekniken var den första grundläggande lektionen i hans läger ?!

Under 1950-talet genomgick racket stora förändringar. Jag har sett olika ”historiska” bordtennisförändringar, men också alla slags lokala evenemang och berättelser med racket. Redan 1951 dök den österrikiska Fritz, en svart svamp på en racket, vid VM i Wien och gjorde ett riktigt kaos i turneringen med den racket. Jag var inte där, först efter att våra spelare återvände, hörde jag dessa historier.

Efter att japanerna vann lagmästerskapet vid världsmästerskapet 1952 med en racket svamp upphörde det att vara ett enskilt fenomen och svamp racket expanderade till bordtennisvärlden som en stäpp eld.

Mitt första möte med en sådan racket i höst 1952 på klubbträning, dök upp vårt landslag spelare dr. Zarko Dolinar och började pröva en ny racket med en svamp som beläggning. Att spela mot en motståndare med en sådan racket var en ovanlig upplevelse – att slå en boll i en tjock svamp (1 cm eller mer!) På en motståndares racket hördes inte alls, och bollarna kom mycket snabbare än vad som var fallet med en klassisk nabbgummi racket.

Efter en månad med att spela med denna racket, betalade Zarko bra för det och förvånade överraskande det mycket starka österrikiska mästerskapet och gjorde motståndare galna med sin nya racket. Redan innan han satte svampen på racketen hade Dolinar en racket med ganska ovanlig form – det var ett stort fyrkantigt stomme och han kallade det en ”spade”. Han höll racket på ett väldigt märkligt sätt, liknande en pennahållare, men det liknade mer i dag att hålla racket av spelare som spelade de klassiska grepp.

På en gång fanns det flera spelare i Jugoslavien som höll racket på detta sätt, så denna metod för att hålla racket kallades till och med ”jugoslaviska stoppgrepp”, som senare försvann helt. Zarkos racket var speciellt genom att han hade en skalle med två tvärben som ritades på andra sidan som han inte spelade med! Unga Jurica Barlovic satte också en svamp på forhanden strax efter Dolinars, så alla som undviker svampen försökte spela på hans backhand, där det fortfarande fanns ett klassiskt gummi.

Men till stor del tack vare det nya vapnet, gick Jurica till VM i London 1954. Där möttes Japans Ogimura och svensken Fliesberg i finalen, båda spelade med en svamp. Det var en finale med nästan inget spel, det spelades mestadels på en takt, publiken deltog i ”voiceless” bordtennis. En sådan finale upprepades 1955, när två spelare med svamp-racket i japansk spelare Tanaka och vår Dolinar i finalen spelade den kortaste finalen i bordtennis historia – efter bara 13 minuter blev resultatet 3-0 för Tanaka!

Jag såg en liknande finale vid de jugoslaviska internationella mästerskapen i Belgrad 1954, när Dolinar besegrade ungerska Szepesi – det var bordtennis där ingen stans någonsin hördes och poäng varade två, högst tre slag. I slutet av femtiotalet insåg världen att ren svamp var ett misslyckande för sport, så den här typen av beläggning var förbjuden, men genom att låta svampen användas som ett underlag under ett klassiskt gummi, öppet utrymme för nya bordtennis.

När svampen gick in i bordtennisvärlden fanns det fortfarande ett klassiskt gummi parallellt. Vid den tiden spelade det med gummi tills nabbar i mitten av gummi började falla ut på grund av slitage och gummi”skalligt gummi” i mitten. Min goda vän Marko Tarle, senare en framstående forskare, med vilken jag spelade i laget, han hanterade problemet med ett ”skalligt gummi” på ett ganska ovanligt sätt, han ersatte ett gummi som tappade nabbar på kanten och sätter på ett annat redan använt gummi i mitten. På detta sätt liknade hans racket snart en mosaik sammansatt av fragment av gummi i olika färger! För närvarande var detta inte förbjudet av reglerna och hans racket i varje turnering var en riktig sensation!

Å andra sidan var allas kära volontär Veljko Gospodnetic, arrangören av de traditionella öppna turneringarna i Zagreb. Förutom sitt frivilliga arbete med att organisera bordtennis, var han dessutom känd för alla för sin racket och den vana att sjunga högt i slutet av ett avskedsfest – han hade en mycket stark röst, men han hade inte alltid melodin! Hans racket var en stor ”spade” stomme, en racket med betydligt större lekyta än vanligt. Men inte bara var formen på racketen unik, den var också unik i det faktum att det var en stomme utan gummi! När han spelade ljudet från sin racket, hörde det i varje hörn i hallen. Han spelade med denna racket tills djupt i ålderdomen – i den rekreationsliga där han spelade i mer än ett halvt sekel, han fick att fortsätta spela med sin racket, även om bordtennisreglerna under tiden var förbjudna !!

I mitten av 1950-talet användes fortfarande racket med klassiskt icke-svampgummi, parallellt med svampbelagda racket, som emellertid blev alltmer populära och alltmer skadliga för utvecklingen av bordtennis. Jag fortsatte med att spela med racket och klassiskt gummi, men en av mina lagkamrater, Ivan Stojic, senare en respekterad advokat, var inte nöjd med varken det klassiska gummi eller svampen, så han kom på idén att kombinera de två – han satte en tunn svamp och klassiska gummi och började spela med ett sådant ”combo” gummi. Det var en riktig revolution, motståndarna hade enorma problem med den här nya racket – svampen gav racket hastighet och det klassiska gummi möjliggjorde bättre kontroll och rotation. Men en vän till mig tog inte upp berömmen (och pengarna) för uppfinnaren av ”sandwich” -racket – jag är säker på att när han gjorde sin racket hade jag aldrig sett eller hört talas om ett sådant gummi tidigare, men lite senare dök ett ”sandwich” -gummi ut på marknaden utomlands. vilket dock inte hade något att göra med det!

Vid den tiden var färdiga racquets med sådana gummi som kommer från Japan mycket populära vid den tiden, även när Japan var ur konkurrens och kunde också producera medelklassracke, såsom den då populära St. Brite racket, men det tog inte lång tid för Kina att pressa dem ut från medel- och lägre klassraketraketmarknaderna!

Efter att gummit med svampbotten och nabbana vänd utåt visade sig dgummi med svampbotten och tnabbana inåt. Med dgummi släta yta vänd utåt var det på en gång möjligt att ge bollen mycket starka rotationer, en ny slag har dykt upp som har blivit en dominerande slag inom bordtennis sedan början av 1960-talet – topspin har dykt upp.

Efter förbudet mot svamp-racket och låtande svamp användas som bas under ett klassiskt nabb, såg 1960-talet den snabba utvecklingen av olika nabb-gummi på utsidan och insidan. Medan de första generationerna av stora kineser (Chuan Tsetung, Li Fujung, Hsu Yin Sheng och andra) använde nabb-gummi på utsidan, använde européerna redan nabb-gummi på insidan (baksidan) och började spela toppspinn.

Även om topspin inte var en europeisk uppfinning kom den för första gången 1960 från Japan, där den utvecklades som ett förödande slag som skulle förstöra Europas defansivaspelare! Europa omfamnade dock helhjärtat slaget, vilket gjorde det lättare och mer effektivt att använda den klassiska metoden att hålla en racket än en japansk pennahållare. På grund av sin ”kulturella revolution” tvingades kineserna avbryta alla internationella idrottskontakter i 6 år, så när de återvände till den internationella scenen efter den avhållsamheten de befann sig i inte plockade druvor – de visste inte vad eller hur man skulle spela mot den nyutvecklade toppspin, de visste inte vad börja med antispinngummi, som under tiden har uppstått som ett svar från spelare med ett defansivförsvar till toppspinn.

Sextiotalet var en mycket tumultig tid för utvecklingen av racket och därför för utvecklingen av bordtennis. Ökad kvalitet på inåt (baksida) backside-gummi möjliggör mer rotationer. I slutet av sextiotalet dök en helt ny generation av gummi som leddes av Sriver-gummi – då var jag bara tränare och när jag först kom in i racket med ett sådant gummi kunde jag inte tro vilken typ av rotation och slaghastighet jag kunde ge bollen.

Det var lika mycket ett språng framåt som det var femton år senare när gummi lima-om gummi spriddes i bordtennis. Som en av pionjärerna i en ny våg av så kallade ”spinnare” vann Dragutin Šurbek 1968 EM genom att spela med den gamla backside-gummi, ett gummi som jämförde med Sriver-generationens gummi jämfört med moderna med bil. Surbek spelade i finalen mot Borszey Ungern, en defensiv spelare som använde ett nyupptäckt antispin-gummi, vilket gjorde det lättare för den defensiva spelaren att returnera toppspinn.

Några år senare 1971, när kineserna återvände till scenen efter år av isolering, med ett sådant antispin-gummi, gjorde den solida franska defansiv spelare Weber ett riktigt slakt bland kineserna som i det ögonblicket hade ingen aning om hur man skulle spela mot ett sådant gummi! Antispin-gummi försvann snabbt från den bästa bordtennis eftersom dess möjligheter för mer aktivt spel var nästan obefintliga.

Antispin-gummi återvände till scenen med bara en kort intermittent när hon, i kombination med ett monokrom backside gummi, blev ett farligt vapen – båda gummi hade samma färg, spelaren slog på racket och motståndaren tyckte det var mycket svårt att ta reda på vilken sida spelare har serve eller slå bollen i spelet – på grund av de mycket olika egenskaperna på baksidorna och antispin om det inte var klart i tid vilket gummi bollen slogs med, resulterade detta i många direkta fel i retur.

Den mest kända spelaren med en sådan kombination av gummi var kinesiska Cai Zhenhua, en dubbel världsmästare. Han hade på racket två svarta gummi, ett backside och ett annat antispin. Speciellt obekvämt var serve eftersom serve på samma gång slog foten hårt på golvet så att motståndaren inte ens kunde ljuda om Cai slog bollen med en backside eller en antispin. Det var en ny fara som hotade över bordtennis – en sådan bordtennis gjorde inga spelare glada, särskilt inte de som var tvungna att spela mot sådana motståndare, och det var en katastrof för åskådarna.

Därför antog ITTF-kongressen (1983) i början av 1980-talet regeln att en racket skulle vara tvåfärgad – röd på ena sidan och svart gummi på den andra. Detta eliminerade de stora fördelarna med att spela med en kombination av antispin gummi och backside gummi på service eftersom det inte längre var möjligt att ”fuska” en motståndare genom att vrida på racket – man kunde omedelbart se med vilket gummi bollen hade kontakt och det var ingen överraskningseffekt, den viktigaste som en sådan kombination användes.

Vid ITTF-kongress 1983, som antog antispin regel och för tvåfärgad gummi regel, inträffade en ganska löjlig situation – i ett försök att minska effekten av en tjänst med en kombination av antipsin – föreslog backside att förbjuda stampa på golvet – därmed dolda huruvida med en monokrom racket träffas bollen med antispin eller backside.

Med införandet av en tvåfärgad racket upphävdes en sådan fördel av kongressen och det missades att ett förslag att förbjuda att stampa på golvet accepterades i paketet. Det var först efter antagandet att de nederländska delegaterna vaknade och upphetsade krävde en ny omröstning och radering av förslaget med motiveringen att deras bästa spelare, då mästare Europe Vriesekop, skulle vara inaktiverad i sitt spel eftersom den forhåndsangreppet skulle spelas med ett stampa i golvet. Det var först i det ögonblicket som det blev tydligt för alla delegater att de hade antagit det omöjliga förslaget att ändra reglerna, varigenom domarna kunde straffa alla spelare i spelet, som har varje högre ladning, och genom att rösta om, togs det redan röstade förslaget från dagordningen!

En av berättelserna vid den tiden var berättelsen om Sarkis Sarkhojan, en rysk bordtennisvirtuos, senare en utmärkt tränare. Sarkis hade en stor forehand-toppspinn och en bra backhand, som dock var ännu mer irriterande på grund av att han hade ett gammalt gummi på backhanden i flera år, vilket han inte ändrade. Hans gamla backhand-gummi tog praktiskt taget antispinens egenskaper, och medan det nya forehand-gummi gav bollen stark rotation och hög hastighet kom från backhandbollarna mycket långsammare och med mycket mindre rotation, vilket var ganska ett problem för motståndarna.

Vid VM i Calcutta 1985 kom européerna första gång har kommit i kontakt med långnabb gummi, eller som vi populärt kallade det ”gräs”, eftersom dessa lång-nabb fladdrade som gräs i vinden i kontakt med bollen.

Jag var tränare för det jugoslavisa kvinnorlandslaget, i vårt lag var den supertalenta Erzebet Palatinus som var i bra form och tog sig till kvartfinalen i den individuella tävlingen. Där stötte hon på en okänd kinesisk med pennfattning, Ke Hsin Ai. Vi trodde att Erezebet hade en chans mot henne, men matchen var slut på ett ögonblick – det var en enkel match 3-0 för kinesiska, Erezebet lyckades nästan inte få tillbaka bollen på bordet. Först då insåg vi att det var ett helt nytt gummi som vi inte ens visste hur vi skulle spela i det ögonblicket!

Vi har redan sett liknande saker i lagdelen av tävlingen, där det kinesiska laget spelades av den okända defansiv spelare Lu Yun Sheng, som vi kallade ”Grasshopper” på grund av den lilla tillväxten och hoppningen runt bordet. Lu Yun Sheng besegrade den stora Dragutin Surbek som var specialist mot defansiv spelare, men Lu Yun Sheng med hjälp av gräset ”lång-nabb”, och Lu Yun Sheng förlorade i en jämn match mot Antun Stipančić som var stor spelare mot defansiv spelare

Just nu visste ingen i Europa verkligen hur man skulle spela mot ”gräs”, detta material var en fullständig okänd. Surbek såg Palatinus – Ke Hsin Ai-matchen och undrade sig över de till synes vanliga misstag som Palatinus hade gjort. Tyvärr för honom spelade han senare i mix dubblar mot Ke Hsin Ai och var lika maktlös mot det då okända gummi som hans partner!

Under säsongen efter Calcutta skickade kineserna en ny dafansiv spelare (Wang H.) till Europa, som smidigt besegrade hela den europeiska eliten vid sina första europeiska uppträdanden. Eftersom europeiska eliten tappade nästan alla uppsättningar under 10 poäng, så för varje ny spelare som föll som ett sådant offer för den kinesiska mästaren, fick vi höra att han blev medlem i skräddare-klubben (när någon vann mindre än tio poäng i uppsättningen sa vi att ”Skräddare” – då spelades uppsättningarna upp till 21 poäng!).

De långa-nabbgummi finns fortfarande i bordtennis, men numera inkluderar grundutbildningen för spelare också träning i spelet mot de lång-nabbgummi, detta är inte längre en okänd bok.

Racket-stomme var och är fortfarande en speciell berättelse, både på grund av dess olika former och den varierade sammansättningen finér av hög kvalitet. För mer än ett halvt sekel sedan var det sydamerikanska okumträdet populärt, ett långsamt stomme med utmärkt kontroll.

Sedan kom gradvis snabbare stomme, som kulminerade med ett japanskt hinoki-stomme med ett lager – det är ett enskikts hinoki-hjärt av trä, ett stomme som är lätt men svårt att kontrollera och supersnabbt. Jag minns att vår mästare Zoran Primorac, och innan dess någon tid Dragutin Šurbek, spelade med denna hinoki. Eftersom det var ett mycket ömtåligt stomme var det ett problem när som helst, så det fanns två mästare, bordtennisfanatiker, för att reparera dessa stomme, en i Zagreb och en Belgrad, som ”lappade” allt av det skadade stomme till spelarna.

Jag minns att Primorac hinoki-racket var ”lappade” otaliga gånger och när han äntligen ”tappade sin själ” bad Primorac mig om en ny hinoki i ett lager. Det visade sig att hans många år gamla, åldriga hinoki hade helt andra egenskaper än den ”färska” hinokien och att han inte längre passade honom, han lärde sig olika egenskaper hos det åldrade stommar!

Detta fall fick TIBHAR-företaget, att göra en jubileumsgrupp av hinoki-stomme, som sedan åldrades i flera år i lagret för att släppa till salu vid ett tillfälle – något som fint gammalt bra vin !!

Under ett tag var många europeiska spelare besatta av tungt kinesiskt stomme. Kinesiska pennfattning spelare, som då bara hade gummi på ena sidan, hade relativt tungt stomme, mycket tyngre än europeisk eller lätt hinoki. Många européer köpte sina färdiga racketar i Kina, tog bort sina gummi och limmade sina egna – när sådant stomme hade gummi på båda sidor blev racketen riktigt tung, så detta mode bland toppspelarna varade inte länge.

Idag kombinerar producenter faner av olika stomme med olika egenskaper, så vi läser om dessa ”cocktails” av faner i annonser i detalj om deras oöverträffade egenskaper. Förutom olika fanér fanns det naturligtvis experiment och med alla typer av racket samlar många patent på damm på patentkontor! Olika asymmetriska former av stomme plattan testades, olika ”anatomiska” handtag testades, handtag som inte var förlängningar av racket men placerades tvärs över racket, vilket var nödvändigt för att maximera handledens rotation.

Det mest allvarliga, försöket baserat på vetenskaplig forskning var försöket från en tysk forskare och hobbytränare Dr. Joachim Kuhn. Han sa att det var osannolikt att den perfekta formen för bordtennisracket hade hittats sedan dag ett och det måste verkligen finnas utrymme för framsteg. Med hjälp av studenter på sin högskola gjorde han olika undersökningar och fann slutligen utan tvekan att den ideala formen för en bordtennis stomme var en violinliknande form. De exakta proportioner som stomme skulle tillverkas bestämdes, och det verkade som om stomme i denna form hade bättre kontroll och högre hastighet än samma stomme i den klassiska formen av stomme. Berömd fransk mästare Eloi, kanadensisk mästare Pradebaan, några jugoslavisa landslag spelade länge med sådana stomme men traditionen rådde så småningom, denna ”konstiga” form av stomme överlevde inte. En av orsakerna var att spelarna klagade över att det var svårt att byta gummi på denna stommeform ?!

Experiment med olika former av stomme fortsätter idag. Trots alla reklam och övertalningar är den klassiska formen av stomme fortfarande absolut dominerande, med pennfattning dominerad av kinesiska pennfattning och japanska pennfattning sällsynta.

När vi pratar om bordtennis idag, är vi medvetna om det faktum att den så kallade ”gummi limning” eller ”hastighetslimning” bara var ett avsnitt i utvecklingen av bordtennis, ett avsnitt som avslutade förbudet mot denna typ av ”doping” -racket. ”Speed gluing” upptäcktes av en slump av den ungerska essen Tibor Klampar, så det blev snabbt en utbredd praxis i hela bordtennisvärlden. Toppspelare har utvecklat sina egna speciella gummi limnings ritual, vilket uppnås i ett spel med högre rotation och högre slaghastighet, men idag är all ”boostrad ritual” av racket helt förbjuden. Det finns otaliga typer av kvalitetsgummi och stomme på marknaden idag, så alla kan hitta det som fungerar bäst för dem.

Redan på 1950-talet var showprestationerna av världsmästaren Bergman i olika showen, cirkusar var mycket populära, han spelade också med sin åttemannstropp på många scener i världen. Senare var showen av French Secretin och Purkhart, följt av tjeckiska Orlowski och Pansky, kinesiska Xinhua och Guo och andra, mycket populär. Förutom sina showracket använde de alla ganska små eller enorma racket av olika former.

Idag, utöver detta, spelas ”hard bat” -turneringar med det klassiska racket och gummi utan svamp, och världsmästerskapen är i ”pingpong” med racket, som måste ha en sandpapperplatta!